Projekt avklarat!

Hej, alla ni som gav namngivningspengar till Leo och Max projekt i Nicaragua!

Nu har vi efter mycket om och men gjort av med alla pengar! Det tog lång tid. Vi ville att lärare och föräldrar skulle vara lite delaktiga i vad vi skulle göra och köpa och så. Här kommer en liten redogörelse för vad pengarna gick till. Vi samlade ihop ungefär 4000 kronor.

6 stycken träbord, som vi målat med föräldrar och en lärare.

Bollar!

36 plaststolar

2000 ark skriv- och ritpapper.

Två vattenbehållare med kran så barnen får vatten i klassrummet och lite plastmuggar.

Sifferpussel.

Sagoböcker så lärarna kan läsa för barnen.

Pennor och kritor 24 askar.

I Nicaragua säljs mycket begagnat från USA. Vi köpte en två säckar begagnade gosedjur och leksaker. Porfi har gjort en liten filmsnutt när barnen får leksakerna, titta här!

Sen blev det fest!
Vi lämnade alla grejer till barnen genom att göra en storslagen fest. Vi gjorde godispåsar med kex och godis. Vi köpte sockerkaka och läsk. Några mammor gjorde frijoles molidos (kräm på bönor) som vi åt med salta kex. Vi lyssnade på musik, dansade och lekte med de nya leksakerna.

Söta barn i väntan på kalas!

Trött Leo efter kalaset.

Vårt lilla hus!

Nu börjar vårt lilla hus ta form. Fort går det helt plötsligt. Svårt att kombinera vackert, säkert, bra, mycket ljus och allt annat en vill ha, utan att det kostar för mycket. På bilden nedan kan en se ett stort träd som står på grannens trädgård. Det är ett avokadoträd som ger galet mycket avokado. Jag kommer sitta där under och bara vänta på att de trillar ner på mig. De är på väg, små avokados hänger på grenarna!

De som bygger tror att det inte kommer ta mer än fyra veckor, beräknat i nicatid är det antagligen sex veckor. Men det är snabbt tycker jag. Idag var de tvungna att ta ner ett litet limeträd. Synd. Porfan var så rädd att hans mamma skulle slå honom att han låste in sig på vårt rum. haha. Hon älskar träd. Men det finns ett stort limeträd kvar. Här lämnas ingen utan lime. Vi har också huggit ner några bananplator, men de lyckades vi nog plantera om på ett annat ställe.

Nu är det svårt att föreställa sig att vara föräldraledig själv. Det är så himla trevligt att vara tillsammans. Vi har också ställt oss i föriskö, stort! Porfan vill vara föräldraledig när vi kommer hem så vi planerar nu att börja förskola i januari 2016. Om vi nu får en plats..

Barnmat

Vi har matproblem. Under Leos sjukdagar slutade vi med ersättning och nu vägrar han att äta flaskmat! Gah. Detta bidrar till amning typ hela tiden eftersom han är hungrig jämt. Vi försöker med mer och mer frukt- och grönsakspuréer men det går liksom inte ner så mycket. Alla barnmatsburkar här innehåller socker. Helt galet. Är det för att de ska tycka om maten mer? Onda företag. Nestlé är såklart stora här, alla deras grejer innehåller socker. Det gör det inte i Sverige. Som tur är kan Leo äta färsk papaya, mango och bananer istället. Men den trötta mamman skulle hemskt gärna vilja att barnet åt ersättning ur en flaska med sin pappa. Idag har vi köpt ett kylskåp som är på väg hit! Fröjd och lycka. Det kommer underlätta extremt. Istället för att koka en potatis och en bit morot varje dag för att Leo ska äta två teskedar kan vi snart frysa in för en vecka.

Roligare är det att gå till parken med de stora barnen och äta hamburgare. De gör vi ibland. Fyra barn, Porfan och jag äter hamburgare och dricker läsk för 80 kronor totalt. Många glada, väldigt mätta för väldigt lite pengar.

Hamburgarkoma.

Barnmatsburk med socker som tredje ingrediens.

Vi har det bra vi.

En gång varje vecka har vi åkt till stranden, Jiquillilo. Helt klart en favorit här. Där bor Porfis bästa vän, nordamerikanen som kallas Nato, hans sambo Shana och deras barn. Så roligt med en till bebisfamilj att hänga med. Det är också skamligt skönt att ha någon att bebisprata med som förstår en. För de gör Shana. Hon lever som jag med nicaraguaner och alla åsikter om hur bebisar bör tas om hand. Det är så himla skönt att bara få sitta och hålla med någon och hela tiden bara tycka samma sak. Nästan alltid, i alla fall. Vi ger inte våra bebisar socker, sprutar inte parfym på dem, vi badar dem på kvällen, vi är töntigt oroliga för bakterier och vi har män som tvättar blöjor. Åh, vad vi håller med varandra.

Här i Rancho Esperanza har vi det fantastiskt. Vi bor i samma lilla bambustuga varje gång. Alldeles nära stranden så en hör vågorna dåna på natten. Här bor vi gratis, äter god gratis mat, skrattar och hänger på stranden. Jag kan ta långa promenader på stranden och blir lycklig av att hoppa i vågorna. Leo kan somna i en hängmatta på kvällen nära oss, så vi båda två kan stanna uppe och umgås utan att en måste stanna hemma hos sovande Leo. Ett litet paradis helt enkelt.

Nato, Shana och lilla A.

Stranden.

Projekt: MaxiLeo

Idag har vi äntligen kommit igång! Vi har målat fyra nya bord, de kommer behöva målas en omgång till. Här späds färgen ut med thinner. Men så mycket att den blir alldeles rinnig. Allt för att spara. Leo var en superbebis och sov under hela målarstunden. Orange och turkosa blir borden.

Sen gick vi och köpte glass. Glassmannen hörde Porfi prata med några killar om att jag är från Sverige och att vi bor där. Glassmannen säger: Är du från Sverige? Ja, säger jag. Du ser inte svensk ut, säger glassmannen. Inte ens europeisk. Nähe, säger jag. Du ser nordamerikansk ut, säger glassmannen. Alltså, alla åsikter! gah. Folk är så himla ärliga och måste liksom säga allt de tänker. Som till exempel; Leo har sin mammas ögon! Fast mycket finare! haha, säger jag och ler. Klart Leos ögon är finast.

Nu är vi också igång med vårt bygge. Vi har bestämt oss för vem som ska bygga, hur mycket vi ska bygga och imorgon ska de börja! Si Dios quiere (om gud vill).

Mycket på gång och lite gjort.

Oj, vad det var svårt att börja blogga. Även om tiden finns så rinner den alltid bara iväg. Vi avancerar dock här, men vi skyndar långsamt skulle en kunna säga. Vårt förskoleprojekt är igång! Det känns fantastiskt roligt. Vi samlade ihop ungefär 4000 kronor innan vi åkte till Nicaragua för att kunna förbättra en förskola här i El Viejo, Nicaragua. När Leo och kusinen Max hade en gemensam namnceremoni så bad vi nära och kära om ett bidrag till detta projekt. Projektet är för förbättra för två förskoleklasser som finns i den skola där Porfi jobbade som idrottslärare innan han flyttade till mig i Sverige. Här har barnen fortfarande sommarlov men skolorna börjar igen på måndag, så även förskolan. Imorgon är föräldrarna inbjudna att komma till skolan och hjälpa oss att måla och göra fint. Vi har köpt målarfärg, penslar, tre nya bord och stolar. Vi tänkte måla fina och pedagogiska saker på väggarna samt måla slitna bord och stolar. Sen kommer vi också köpa begagnade leksaker.

I en förskoleklassrum trängs ungefär 50 barn. I denna grupp är barnen mellan fyra och fem år. Det är alltså 50 barn på en lärare. Lärarna suckar och skakar på huvudena när de berättar. Sen säger de; så är det väl inte där du kommer ifrån? Nä.. säger jag. Så är det inte. Just därför samlade vi ihop de här pengarna, det känns bra. Det känns också fint att kunna göra något i den skola vars omåttligt populära Porfi jag tagit ifrån dem. Men möjligtvis slår Leo honom nu i popularitet. Folk blir helt till sig när de ser honom.

Lärarna slås om att hålla i Leo. Han bjuder på sig själv genom stora leenden mot alla. Nästan jämt.

Nu är vi på plats!

Efter två veckor i Nicaragua har vi äntligen lyckats skaffa internet. De kom tio personer hem till oss, vi skrev på sju olika papper, en kabel kastades över hustaket och vips kunde jag logga in på Skype! Halleluja.

Vi, eller kankse mest jag, har längtat som en galning efter att komma hit. Men jag vet ju också av mina tre tidigare resor hit att vissa saker är ganska jobbiga. Alla de saker blir lika jobbiga varje gång och varje gång lyckas jag glömma bort hur jobbigt det är. Nu är det lite extra jobbigt med Leo också. Nytt för denna gång är att även Porfi tycker allt är jättejobbigt. Han blir jätte upprörd när folk inte kommer i tid till exempel. I Nicaragua säger en att en kommer klockan åtta, det betyder klockan tio. Jag tror inte riktigt att nicaraguanerna själva är medvetna om detta. Nicaragua är struligt, långsamt och sjukt komplicerat. Men det är också enkelt, lyckligt och varmt.

Topp fem på jobbiga saker:

• Jordgolv och smutts (kommer åtgärdas inom kort).
• Allas åsikter om allt, extra jobbigt när det handlar om Leo. Vi får till exempel inte bada honom på kvällen, för då har vi hela familjen hängande över axeln.
• Att jag inte kan göra så mycket och Porfan måste göra allt. Typ köpa bil, fixa internet, köpa cement med mera med mera.
• Sjukdomar. Mest Leo är sjuk. Diarré, hosta, grönt bajs med mera med mera. Vi har fått åtta olika mediciner hittills. He. Tygblöjor och diarré är kanske sämsta kombon ever.
• Att bo med en familj. Kommer dock också snart åtgärdas.

Topp fem på fantastiska saker:

• Vi åker till havet. Fantastiska vackra Stilla havet.
• Vänner.
• Allt är så billigt och vi är så rika!
• Att Leo är i sitt andra land.
• Solen och värmen.

Vi har också köpt en bil(!). Efter mycket rundor hit och dit blev det en Jeep Cherokee från typ 97. Gammal och sliten men också väldigt bra.

Svettigt.

Tygblöjor på tork

Kontraster

En av sista dagarna i Nicaragua, på stranden med Porfi. För en gångskull är vi båda nöjda. Porfan fotar saker i en timme utan att jag tröttnar och har tråkigt och jag plockar snäckor.

Sverige är vackert, men jag har aldrig fryst så här i hela mitt liv. Nog tur att Porfan väntar lite med att komma.

Tidsfördriv

Jag har målat om toaletten här hemma. Alla barn är överförtjusta för nu är den 0ckså full med fina stjärnor. För mig är det mest tidsfördriv. Porfi reparerar sin bil om dagarna så jag måste ha lite aktiviteter. Först skulle jag bygga ett hönshus men det kändes väldigt svårt.

Vi har också firat den fantastiska nyheten att Porfan äntligen fått sitt uppehållstillstånd! Självklart hade vi slagit vad om när det skulle komma och jag hade redan förlorat. Men det spelar ingen roll för nu har vi det!!

ASKA!

Vulkanen San Cristobal som jag också har som frontbild här på bloggen har bestämt sig för att vara aktiv igen. Den hade något utbrott i september också men då vara jag i Managua. Det är skitjobbigt. Det regnar aska. Den är så fin så fin och är exakt, precis överallt. Husen här är inte så täta så vi såg ut som sotare när vi vaknade i morse. Nu har Porfan satt tak på vår säng. Det sägs också att askan inte är så hälsosam och att man ska vara försiktig och inte andas in den. Det är inte så kul heller att ha munnen full av vulkan-sand. Man ska också skydda hår och hud. Det kliar och vi har några suspekta utslag. Porfan ville inte ha någon ansiktsmask men tillslut gav han sig också. Det är horibelt detta, men vi hoppas på att den lugnar ner sig fort! Igår sent på kvällen såg vi också lava ur vulkanen, häftigt och läskigt. Vulkanen är inte så långt bort, man ser den från El Viejo.